2 år
Idag är det två år sen. För två år sen bestämde jag mig för att testa på någonting som var nästinpå omöjligt. Sluta med godis. Jag var nyss fyllda fjorton. En tjej som inte riktigt trivdes med sig själv. Självförtroendet var inte allt för högt, jag såg inte ut som alla. Jag var stor. För stor, nästan överviktig. Jag tränade visserligen handboll två till tre gånger i veckan men jag var inte nöjd. Jag trivdes inte med mig själv.
Till en början tog jag inte det så seriöst. Jag åt visserligen inget godis men tänkte bara testa en månad. Efter en månad kände jag mig stolt, kunde sträcka lite på ryggen och jag hade faktiskt någonting att skryta med. Jag fortsatte men gjorde inte så mycket mer än att sluta äta godis. Jag tränade inte mer. Successivt började jag tappa några kilo, jag började få för stora kläder och minskade mått. Det hade gått kanske ett halvår när jag insåg att det faktiskt kan ge resultat utan godis. Jag lät det gå ett år, tänkte att jag skulle fira med något riktigt gott som toblerone, maraboue digistive eller kanske köpa en påse gott&blandat. Suget fanns någonstans i bakhuvudet men det var något som sa nej. Jag åt ingenting godis den dagen.
Jag satte upp ett nytt mål. Sluta med godis fram tills tandställningen skulle av. Den tjugosjätte april. Jag kämpade på, började få tillbaka suget på söndagskvällarna men lät bli. Den stor dagen kom, tandställningen åkte av. Åkte inte och köpte något godis, ville inte ha. Tänkte fortsätta fram till sommarlovet. Ville då fira att jag klarat av grundskolan. Under den här tiden var allt som vanligt, tränade fortfarande bara två till tre gånger i veckan. Tappade något kilo då och då men jag såg inte själv någon förändring. Jag stannade. Jag förändrades inte mer. Jag var fortfarande stor. I mina ögon var jag stor.
Självförtroendet blev också bättre med tiden. Men efter en kämpig sommar, ingenting hände. Inte mer träning, inte mer godis men ett fruktansvärt sug. Det var många kvällar jag bara ville springa ner till närmsta kiosk, sätta mig bakom en buske, trycka i mig en chokladkaka och gå hem som om ingenting hade hänt. Jag vet att mamma aldrig skulle skvallra ifall jag fuskade. Jag hade hennes förtroende. Men jag fuskade inte. Jag hade inte klarat av det mentalt, att ljuga och säga att jag varit utan godis. Jag lät bli och det var nu ändringen skulle komma. Jag började gymnasiet.
Det var nu jag ville bevisa för mig själv att det ska gå. Jag kan mer om jag bara vill. Godiset hamnade åt sidan, den onyttiga maten minskade och träningen ökade. Ett handbollsgymnasie som innebar att det blev ytterliggare tre träningar i veckan. Jag startade morgonen med gym eller fys, fortsatte till handbollsträning. Klämde in en lektion och tränade på kvällen. Det resulterade i sex gånger i veckan, träningsvärk varje dag men ett självförtroende som ökade. Även kläderna började bli stora. Byxor som jag tappade, koftor som hängde och linnen som blev pösiga. Hade jag äntligen uppnåt det jag ville?
Idag står jag här. Jag har gått ner ungefär femton kilo och minskat rejält på speciellt midjemåttet. Jag är ingen bantare, för jag väger inte mig dag ut och dag in. Jag tänker inte alltid på vad jag äter. Jag kan mycket väl unna mig en pizza en fredagskväll. Jag har lyckats krympa byxstorlekarna och kan ha en medium på en kofta utan att det sitter jätteilla. Jag är fortfarande inne i spåret där jag provar kläder i L och till och med XL. Det är kanske dags att inse att jag har blivit mindre och ska lämna dessa storlekar bakom mig? Jag är fortfarande inte nöjd. Jag tänker fortsätta träna och tänker inte heller äta godis idag. Jag mår mycket bättre idag, mycket bättre. Tänk att jag som blott fjorton år kunde ta ett sånt beslut som förändrat mitt liv. Idag sträcker jag på ryggen lite extra.
Till en början tog jag inte det så seriöst. Jag åt visserligen inget godis men tänkte bara testa en månad. Efter en månad kände jag mig stolt, kunde sträcka lite på ryggen och jag hade faktiskt någonting att skryta med. Jag fortsatte men gjorde inte så mycket mer än att sluta äta godis. Jag tränade inte mer. Successivt började jag tappa några kilo, jag började få för stora kläder och minskade mått. Det hade gått kanske ett halvår när jag insåg att det faktiskt kan ge resultat utan godis. Jag lät det gå ett år, tänkte att jag skulle fira med något riktigt gott som toblerone, maraboue digistive eller kanske köpa en påse gott&blandat. Suget fanns någonstans i bakhuvudet men det var något som sa nej. Jag åt ingenting godis den dagen.
Jag satte upp ett nytt mål. Sluta med godis fram tills tandställningen skulle av. Den tjugosjätte april. Jag kämpade på, började få tillbaka suget på söndagskvällarna men lät bli. Den stor dagen kom, tandställningen åkte av. Åkte inte och köpte något godis, ville inte ha. Tänkte fortsätta fram till sommarlovet. Ville då fira att jag klarat av grundskolan. Under den här tiden var allt som vanligt, tränade fortfarande bara två till tre gånger i veckan. Tappade något kilo då och då men jag såg inte själv någon förändring. Jag stannade. Jag förändrades inte mer. Jag var fortfarande stor. I mina ögon var jag stor.
Självförtroendet blev också bättre med tiden. Men efter en kämpig sommar, ingenting hände. Inte mer träning, inte mer godis men ett fruktansvärt sug. Det var många kvällar jag bara ville springa ner till närmsta kiosk, sätta mig bakom en buske, trycka i mig en chokladkaka och gå hem som om ingenting hade hänt. Jag vet att mamma aldrig skulle skvallra ifall jag fuskade. Jag hade hennes förtroende. Men jag fuskade inte. Jag hade inte klarat av det mentalt, att ljuga och säga att jag varit utan godis. Jag lät bli och det var nu ändringen skulle komma. Jag började gymnasiet.
Det var nu jag ville bevisa för mig själv att det ska gå. Jag kan mer om jag bara vill. Godiset hamnade åt sidan, den onyttiga maten minskade och träningen ökade. Ett handbollsgymnasie som innebar att det blev ytterliggare tre träningar i veckan. Jag startade morgonen med gym eller fys, fortsatte till handbollsträning. Klämde in en lektion och tränade på kvällen. Det resulterade i sex gånger i veckan, träningsvärk varje dag men ett självförtroende som ökade. Även kläderna började bli stora. Byxor som jag tappade, koftor som hängde och linnen som blev pösiga. Hade jag äntligen uppnåt det jag ville?
Idag står jag här. Jag har gått ner ungefär femton kilo och minskat rejält på speciellt midjemåttet. Jag är ingen bantare, för jag väger inte mig dag ut och dag in. Jag tänker inte alltid på vad jag äter. Jag kan mycket väl unna mig en pizza en fredagskväll. Jag har lyckats krympa byxstorlekarna och kan ha en medium på en kofta utan att det sitter jätteilla. Jag är fortfarande inne i spåret där jag provar kläder i L och till och med XL. Det är kanske dags att inse att jag har blivit mindre och ska lämna dessa storlekar bakom mig? Jag är fortfarande inte nöjd. Jag tänker fortsätta träna och tänker inte heller äta godis idag. Jag mår mycket bättre idag, mycket bättre. Tänk att jag som blott fjorton år kunde ta ett sånt beslut som förändrat mitt liv. Idag sträcker jag på ryggen lite extra.
Idag har jag varit utan godis i två år. Fan vad jag är duktig.
Kommentarer
Postat av: sandra karlsson
ååh, ida! jag är så stolt över dig! :)
om man ändå kunde göra som du..
love you girl<3
Postat av: Matilda
Ja du är awesome. Dock hade jag inte en aning om att det var så mycket du hade tappat. Att du gått ner i vikt går ju inte att missa så men 15 kg. De är fan mer awesome än biggest loser sverige. Du är awesome.
Postat av: Anna
Kan bara lyfta på hatten o säga grattis..det är en bedrift som heter duga!!! DUKTIGT DUKTIGT DUKTIGT!!! Love you oavsett antal kilo,men nu e du ju vackrare än någonsin.Puss<3
Postat av: Angelica
om man ändå var så grym som dig ida ! <3
Postat av: Angelica
om man ändå var så grym som dig ida ! <3
Postat av: Gammelmoster
Du e ju helt sanslös! Fantastiskt! Jättejättejättejättebraaaaa gjort. Jag är imponerad! <3 <3 <3
Postat av: elin
impressed!! Skulle aldrig klara av att sluta helt och hållet. Och du, det är inte samma Ida jag ser längre som den dan jag knackade på din dörr för några hundra år sedan. Du är så himla snygg! (du va jätte söt då med, hehe) PUSS!
Trackback
