Tänk att vara en snöboll, född av kramar, flyga genom livet och tillslut få träffa den man smälter för

♥♥

ÅH har jag någonsin nämnt att jag har världens bästa pojkvän?

Musikvideon är så bra! Ett leende på läpparna, helt klart!

Cuz what kind of guy would I be
If I was to leave when you need me most


Det finns inga ord för hur vackert jag tycker detta är.

Låten, rösten och budskapet kan vara det finaste. Att något sådant hemskt händer och att han kan göra något så fint av det. Jag kan inte låta bli att gråta. Det går inte. Det rinner tårar nerför kinderna på mig. Detta är bra. Riktigt bra.

Världens snabbaste år

Kan ni tänka er att ett helt år redan har gått? Hur mycket Thomas ville att jag skulle börja så vi fick dit någon tjej. Alla öppet hus och andra tittar jag varit på men just valt JohnBauer. Jag kan precis komma ihåg dagen då vi tog första steget in i klassrummet "lillebror". Ni var ett helt gäng, alla var så sammansvetsade. Och så kom vi.....de fyra tjejerna som inte alls var inne i ert gäng.
Jag visste ju att ni var trevliga men det blev inte mycket prat från början. Det tog ett tag men fan vilket gäng när man väl kom in! Tänk så jävla mycket vi hunnit gå igenom under detta året. Jag är så himla nöjd med mitt gymnasieval och skulle jag välja om skulle jag inte tveka på att välja detta igen.

Lillkärl, fina Lillkärl. Detta underbara namn (eller?!) och underbara klass. Världens goaste grabbar. Ni är så fina!!
Jättegulligt att ni nominerade mig till klassens goaste grabb också som jag tillochmed fick vinna. Cred till er! Sommarlovet lär bli långt och bitvis tråkigt utan er så de är ju tur att vi syns redan imorgon. Hösten kommer bli ännu bättre. Vi ses i Barcelona eller va säger ni?









Tack för ett fina år grabbar, ser fram emot två till! <3

Ett annat ögonblick

Jag håller på med en bok. En bok där jag skriver ner fina saker folk sagt till mig. Speciellt sparade sms. Eftersom jag skrivit lite på senaste kom jag och tänka på när jag träffade Filip.

Jag kan fortfarande komma ihåg hur det pirrade när vi möttes upp.
Hur läskigt det var att möta folk jag kände på stan när vi inte var tillsammans.
Hur vi stod inne på turistbyrån och röstade på pepparkakshus.
Hur det kändes första gången jag tog din hand för att jag frös.
Hur lätt det var att prata med dig.
Hur vår första kyss framför björnbröder va.
Kan till och med komma ihåg hur konstigt det kändes att säga att du var min pojkvän.



FilipJonsson, 28/11 .2010

så jag griper tag i vita blad

Sitter med fötterna på bordet nere på pappas kontor.
Sprang nyss förbi en löpare utanför fönstret, det dunsade i golvet precis som om det kom en traktor.
Fast det var det inte, bara en klumping man som var ute och sprang.

Sen kom det en tjej som var ute och gick med sin hund.
Hon tittade på den och fick mig nyfiken.
Hon rundade staketet och jag skulle se den fina hunden.
Men det fanns ingen hund.
Hon gick själv.

Istället kommer samma man som alltid går istället för att vänta på bussen.
Sist men inte minst en pensionär på moped.
Fart och fläkt på fel sida Nissan.

Jag är helt ärlig nu och bryr mig faktiskt inte det minsta om tjejerna i laget läser detta. Jag är trött på laget, jag orkar inte. Jag trivs inte. Jag har redan pratat med b.la Lisa om det här och jag vet inte om jag fortsätter i det blivande "B-laget" till hösten. För mig blir det "A-laget" eller ingenting alls. Jag hatar inte er tjejer, men jag trivs inte med er alla heller. Jag är krävande som person, det är jag. Men det jag vill när jag kommer ner på en träning är att spela handboll. Jag är också trött, jag går också i skolan. Jag tränade tre pass idag innan men de enda jag begär är fokus och viljan ifrån er tjejer.

Vad gör ni där om ni inte ska träna?
Vad gör ni där om ni inte orkar?
Varför spelar ni handboll om ni ändå ska tjura allt som oftast?

Jag är inte dum, jag köper att alla har dåliga dagar. Men idag kändes det som om det var droppen. När folk börjar tjaffsa om att ena laget fuskar.....redan där. Come on? Det var ingen stor grej som hände, det var ett lag som fick ner en kon mer? Det här funkar inte för mig mer, jag klarar inte av det psykiskt. Det känns inte bra att komma hem och va sur efter varje träning. Veta att Jens, Jörgen och Lisa lägger ner så mycket tid på det här och vi ger ingenting tillbaka. Varför ska jag komma hem och va sur på mamma och pappa? Mamma, jag vet att du läser det här och jag är inte sur på dig. Jag vill bara inte prata om det, det är lättare att skriva av sig. Jag är trött på att alltid ta ut ilskan på oskyldiga så därför gör jag det här. Och om ni tjejer nu läser så vet ni hur läget ligger till.

Prag 2011, april, handbollscup. Taggad? Nej.

Japp, då har man skrivit en egen sammanfattning och blir Lillkärls webbansvarig. Haha nädå men en text eller "blogg-för-två-dagar" blev det och den är nu ute på hemsidan. In och läs om våran awesome upplevelse HÄR.

"Många JADÅ-skrik i äkta Lillkärl anda räckte inte för en seger....."

Idag är det två år sen. För två år sen bestämde jag mig för att testa på någonting som var nästinpå omöjligt. Sluta med godis. Jag var nyss fyllda fjorton. En tjej som inte riktigt trivdes med sig själv. Självförtroendet var inte allt för högt, jag såg inte ut som alla. Jag var stor. För stor, nästan överviktig. Jag tränade visserligen handboll två till tre gånger i veckan men jag var inte nöjd. Jag trivdes inte med mig själv.

Till en början tog jag inte det så seriöst. Jag åt visserligen inget godis men tänkte bara testa en månad. Efter en månad kände jag mig stolt, kunde sträcka lite på ryggen och jag hade faktiskt någonting att skryta med. Jag fortsatte men gjorde inte så mycket mer än att sluta äta godis. Jag tränade inte mer. Successivt började jag tappa några kilo, jag började få för stora kläder och minskade mått. Det hade gått kanske ett halvår när jag insåg att det faktiskt kan ge resultat utan godis. Jag lät det gå ett år, tänkte att jag skulle fira med något riktigt gott som toblerone, maraboue digistive eller kanske köpa en påse gott&blandat. Suget fanns någonstans i bakhuvudet men det var något som sa nej. Jag åt ingenting godis den dagen.

Jag satte upp ett nytt mål. Sluta med godis fram tills tandställningen skulle av. Den tjugosjätte april. Jag kämpade på, började få tillbaka suget på söndagskvällarna men lät bli. Den stor dagen kom, tandställningen åkte av. Åkte inte och köpte något godis, ville inte ha. Tänkte fortsätta fram till sommarlovet. Ville då fira att jag klarat av grundskolan. Under den här tiden var allt som vanligt, tränade fortfarande bara två till tre gånger i veckan. Tappade något kilo då och då men jag såg inte själv någon förändring. Jag stannade. Jag förändrades inte mer. Jag var fortfarande stor. I mina ögon var jag stor.

Självförtroendet blev också bättre med tiden. Men efter en kämpig sommar, ingenting hände. Inte mer träning, inte mer godis men ett fruktansvärt sug. Det var många kvällar jag bara ville springa ner till närmsta kiosk, sätta mig bakom en buske, trycka i mig en chokladkaka och gå hem som om ingenting hade hänt. Jag vet att mamma aldrig skulle skvallra ifall jag fuskade. Jag hade hennes förtroende. Men jag fuskade inte. Jag hade inte klarat av det mentalt, att ljuga och säga att jag varit utan godis.  Jag lät bli och det var nu ändringen skulle komma. Jag började gymnasiet.

Det var nu jag ville bevisa för mig själv att det ska gå. Jag kan mer om jag bara vill. Godiset hamnade åt sidan, den onyttiga maten minskade och träningen ökade. Ett handbollsgymnasie som innebar att det blev ytterliggare tre träningar i veckan. Jag startade morgonen med gym eller fys, fortsatte till handbollsträning. Klämde in en lektion och tränade på kvällen. Det resulterade i sex gånger i veckan, träningsvärk varje dag men ett självförtroende som ökade. Även kläderna började bli stora. Byxor som jag tappade, koftor som hängde och linnen som blev pösiga. Hade jag äntligen uppnåt det jag ville?

Idag står jag här. Jag har gått ner ungefär femton kilo och minskat rejält på speciellt midjemåttet. Jag är ingen bantare, för jag väger inte mig dag ut och dag in. Jag tänker inte alltid på vad jag äter. Jag kan mycket väl unna mig en pizza en fredagskväll. Jag har lyckats krympa byxstorlekarna och kan ha en medium på en kofta utan att det sitter jätteilla. Jag är fortfarande inne i spåret där jag provar kläder i L och till och med XL. Det är kanske dags att inse att jag har blivit mindre och ska lämna dessa storlekar bakom mig? Jag är fortfarande inte nöjd. Jag tänker fortsätta träna och tänker inte heller äta godis idag. Jag mår mycket bättre idag, mycket bättre. Tänk att jag som blott fjorton år kunde ta ett sånt beslut som förändrat mitt liv. Idag sträcker jag på ryggen lite extra.

Ta vara på alla era nära och kära där ute. Vad som helst kan hända. Ett nytt år med mer kärlek till vänner/familj/pojkvän/flickvän/djur. Man har bara ett liv, utnyttja det väl.

Jag älskar mina fina vänner. Ta hand om er! ♥

Det finns alltid lite ärlighet bakom jag skojar bara
Lite kunskap bakom jag vet inte

Idag har jag tränat och haft datakunskap. Han med att fika då mamma bakat innan jag sov en timme innan nästa träning. Tränade och drog sen och kollade på U-laget. Låg under med 19-3 i halvlek och när det stod 22-4 åkte jag hem. Nu funderar jag på att sova. Slänger in ett citat av Ewes pappa.